En skildring om hur tornet kom till. Det är synd att så få vet hur det kom till. Det byggdes av idealistiska eldsjälar – utrotningshotade människor!
Det var inte svårt att få reda på hur det hade gått till eftersom mannen som byggde tornet, byggmästaren Alvin Lundström fortfarande levde – trots hans rätt höga ålder var det inget fel på hans minne. Nedanstående berättelse bygger på vad han med hjälp aven annan gammal Tyringebo, Helmer Spenninge berättade.
I mitten av 1930-talet fanns en idrottsförening som sysslade med sommaridrott fotbol1 och friidrott men
ingen för vintersport. Men eftersom det åktes skidor och spelades bandy på verktygsdammarna beslöt
Alvin Lundström, en av de största idrottsprofilerna i Tyringe, han sysslade med alla sorts idrott – ofta
med stor framgång, tillsammans med andra likasinnade bilda en förening för vintersport och så kom 1936 Tyringe skid- och skridsko sällskap (TSoSs) till.
Alvin blev ordförande och bland styrelsemedlemmarna på denna tid kan nämnas Gösta och Nisse Linné, Kaj Bergman, Allan Håkansson, Arne Risberg och Bertil Karlsson. Ganska snart uppkom tanken att längdskidåkningen kunde kombineras med backhoppning. Uppdraget gavs åt en norrlänning Rustberg, Men det visade sig att det hela blev för dyrt och projektet avskrevs. Ett par år senare återupptogs tanken, men ingen visste riktigt hur en hoppbacke skulle vara konstruerad. Då satte sig Alvin på tåget och reste på eget bevåg och för egna pengar, hur många idrottsledare av i dag skulle ens komma på en sådan tanke, till Östersund. Där gick han till fots, pengarna räckte inte till taxi, till skidbacken på Frösön och mätte och ritade upp den så detaljerat som möjligt. Hemkommen gjorde han på fritid noggranna ritningar och så kom bygget i gång.
Marken uppläts av direktör Harry Andersson på SVA som även tillät att fälla de till bygget nödvändiga träden. Under ledning av Alvin Lundström fick föreningsmedlemmarna bland andra Helmer Spenninge, Gösta Nilsson. Hilding Frykholm, Evert Gudmundsson, Knut Fransson, Kaj Josef Andersson och Kaj Svantesson, inga utomstående anlitades, det fanns inga pengar att leja arbetskraft eller transportmedel – fälla träd, göra stammarna i ordning och släpa dem med handkraft uppför backen. Vid ett tillfälle kom en lång och tung granstam
felvänd men den urstarke Alvin sa bara till sina medhjälpare: »Pågar lyft stammen så att jag kan komma under med axeln« och sen vände han det långa och tunga trädet rätt, ensam och utan hjälp. I sinom tid blev tornet färdigt och 1942 invigdes det med pompa och ståt.
Invigningshoppen förrättades av Hilding Thulin och en stridsflygare från Ljunbyhed som hette Mayrhöffer. Med sitt hopptorn och den fina skidterrängen blev Tyringe berömt i hela Skåne och folk kom från när och fjärran. Framförallt var det Friluftsfrämjandets medlemmar från Helsingborg som strömmade till. SJ satte in extratåg för dem och det stannade vid Enedalen trots att där inte var någon station. Tåget vände sedan vid stationen i Tyringe där skidåkarna fick stiga på när det var dags att åka hem. En av eldsjälarna från denna tid var Kay Glans som nedlade oändligt många timmar för att lägga skidspår och hålla i tävlingarna och på vackra vinterdagar kunde komma så många som 300-400 personer.
Tyvärr minskade med tiden intresset för backhoppningen kraftigt, mycket beroende på en rad snöfattiga vintrar och det faktum att ishockeyn blev, på bekostnad av bandy och skidåkningen, mer och mer populär.
I den vevan avgick Alvin som ordförande och efterträddes av Bertil Bergman en annan av Tyringes stora idrottsidealister. Tidens tand gjorde sitt till att tornet inte längre kändes säkert och för att förhindra
olyckor beslöts att tornet skulle rivas.
Hemvärnet, i vars utbildning ingår spräng- och förstörelsetjänst kopplades in och efter tillstånd av regementschefen det behövdes för sprängövningar med skarp materiel, vidtog förberedelserna. Laddningarna beräknades, platserna där de skulle sitta märktes ut och ringledningen monterades. Dagen efter skulle sprängdegen sättas på plats och sprängningen ske. Med stor förväntan, det var ju första gången vi fick lov att använda verkliga grejer, annars fick vi ju bara använda blinda attrapper vid våra övningar, kom vi till platsen och man kan väl föreställa hur snopna vi blev när vi fann att tornet inte fanns längre. Endast sönderbrutna stolpar och kaffeved fanns kvar. En sabotör hade under nattens mörka timmar själv utfört sprängningen och först efter många år och sen han hade lämnat hemvärnet erkände tidigare hemvärns gruppchef Lasse Lindberg att han var den skyldige. Men hur som helst var det stolta tornets saga och Tyringes rykte som en av Skånes stora vintersportcentra därmed slut.
Wilhelm Dillenz (1917 – 2017)
Kemiingenjör på Medikema.
Hemvärnschef på 1970-talet.
Skrivet år 2000.
Vet du något om bilderna skriv till info@tyringemuseum.se
Tillbaka till Tyringe SOSs >>> Tillbaka till Föreningar >>>
